And when your heart begins to bleed, you're dead, you're dead, you're dead indeed.
När man delar en avokado skär man genom det tjocka skinnet och genom det mjuka smörliknande köttet (förutsatt att man fått tag på en mogen avokado, något som i ärlighetens namn, är näst intill omöjligt)
Sen kommer man till kärnan. För att få ut kärnan hugger man kniven i den och plockar sedan med en enkel rörelse ut den ur köttet.
Det man inte ser är att kärnan blöder, under sitt skinn. Om man tar bort det tunna skalet från kärnan ser man ett blodrött snitt där kniven suttit.
Den blöder.
Jag vet inte varför det är blodrött, jag vet inte hur det går till. Jag vet inte varför jag känner att jag måste skriva om det.
Men bilden av det där skarpa röda såret mot det gräddvita köttet tycks inte vilja lämna mina tankar.
Ett kilo vägde 700 gram, inte mer.
Klockan är snart halv fyra. Vi befinner oss i gränslandet mellan dag och natt. Eller..
Jag befinner mig där i alla fall. Andra människor sover och är således inte medvetna om något gränsland. De bara sover.
Jag ser fortfarande stjärnor, men det ligger ett svagt, nästan osynligt gryningsljus på horisonten.
Snart börjar fåglarna kvittra, som om det vore morgon.
Samtidigt hänger en tydlig doft av sommarkväll i luften.
Jag älskar att vara här.
Mittemellan
Jag befinner mig där i alla fall. Andra människor sover och är således inte medvetna om något gränsland. De bara sover.
Jag ser fortfarande stjärnor, men det ligger ett svagt, nästan osynligt gryningsljus på horisonten.
Snart börjar fåglarna kvittra, som om det vore morgon.
Samtidigt hänger en tydlig doft av sommarkväll i luften.
Jag älskar att vara här.
Mittemellan
