Järnjungfru
Finns det inte något som är ytterst provocerande med folk? Hur de finns och tar upp plats..
Hur de alltid vill att jag ska "tänka efter först", planera i god tid och vika mina jeans?
Hur de alltid vill att jag ska "tänka efter först", planera i god tid och vika mina jeans?
Hur de vill att jag ska läsa ljusa motljusfotograferade livsstilsbloggar, tänka ljusa motljusfotograferade tankar och använda nya spännade ingredienser när jag bakar muffins...
Hur de kräver att jag ska veta allting: hur man syr, hur man behandlar trägolv, vad man ska dricksa.. Vad som ska hända sen, hur jag känner, vad jag vill..
Det finns en så tydligt byggd form för hur jag ska leva rätt. Den bara står där och väntar på mig.
Allt jag behöver göra för att bli lycklig är ju bara att ställa mig i den och stänga locket ett tag!
Men, insidand av den där formen är klädd med långa spikar
När jag stänger locket kommer de borra sig så djupt in i mitt kött att jag blir mer hål än vad jag är jag.
Allt jag behöver göra för att bli lycklig är ju bara att ställa mig i den och stänga locket ett tag!
Men, insidand av den där formen är klädd med långa spikar
När jag stänger locket kommer de borra sig så djupt in i mitt kött att jag blir mer hål än vad jag är jag.
Är det verkligen vad jag vill?
"Det är synd om människorna"
Ibland drabbas jag av en mindre orkan. En otroligt lokal orkan.
När jag befinner mig i den, sitter jag mitt i världen och ser på det som ska vara mina medmänniskor.
Hjälplöst tycks vi alla driva omkring i vinden.
Det är svårt att värja sig från den här typen av extremlokalt oväder.
Jag har i alla fall aldrig lyckats.
Här brukar jag blir jag kvar ett tag, längre än jag önskar.
Genom bröstet fastnålad i madrassen,
ohjälpligen tyngd.
A man of words and not of deeds.
Jag har inte tid att blogga.
Ordet 'blogga' gör mig förbannad. Jag avskyr det.
Precis som människor som heter Pontus och har smeknamnet 'Poppe'.
Jag hatar dem mer än 'blogga'. Människor som heter Poppe är sådana som bloggar.
Eller, i alla fall deras brunkrämiga flickvänner.
De bloggar.
Hela tiden.
Top - BikBok.
Kjol- Gina Tricot. Skor -OhmagadSåhimlaFräschaleopardpumps!
Själ- ?
De är frisörer, deras vänner är frisörer.
Och det enda som gör dem riktigt arga är en avfärgning klockan fem på fredagen.
Lite så är det idag.
Idag hatar jag folk och ett och annat ord.
And when your heart begins to bleed, you're dead, you're dead, you're dead indeed.
Ordet 'blogga' gör mig förbannad. Jag avskyr det.
Precis som människor som heter Pontus och har smeknamnet 'Poppe'.
Jag hatar dem mer än 'blogga'. Människor som heter Poppe är sådana som bloggar.
Eller, i alla fall deras brunkrämiga flickvänner.
De bloggar.
Hela tiden.
Top - BikBok.
Kjol- Gina Tricot. Skor -OhmagadSåhimlaFräschaleopardpumps!
Själ- ?
De är frisörer, deras vänner är frisörer.
Och det enda som gör dem riktigt arga är en avfärgning klockan fem på fredagen.
Lite så är det idag.
Idag hatar jag folk och ett och annat ord.
And when your heart begins to bleed, you're dead, you're dead, you're dead indeed.
To be, or not to be.... Förmodligen så är det nog faktiskt det som är frågan.
Jag vet sällan vad det är meningen att jag ska känna.
Folk uppmanar en att ”bete sig som en människa” och jag förstår inte vad de menar.
Någonstans har jag missat det sociala protokollet för sådant man förväntas känna.
Jag förstår inte språket och försvinner helt i översättningen.
Blir någon annan.
Man måste ju följa protokollet. Act your age. Vänta på nåt gott.
Man kan inte knuffa ner folk från broräcken, ramma tanter med bilen
eller låta sitt hjärta banka frenetiskt för något som är socialt oacceptabelt.
Folk uppmanar en att ”bete sig som en människa” och jag förstår inte vad de menar.
Någonstans har jag missat det sociala protokollet för sådant man förväntas känna.
Jag förstår inte språket och försvinner helt i översättningen.
Blir någon annan.
Man måste ju följa protokollet. Act your age. Vänta på nåt gott.
Man kan inte knuffa ner folk från broräcken, ramma tanter med bilen
eller låta sitt hjärta banka frenetiskt för något som är socialt oacceptabelt.
Bete dig som en människa.
High and dry
Precis som en douchy varsity jacket american high school star
Blev det inte mer än såhär?
Spenderar mina dagar på café, dricker upp mina pengar i thé
Pass the the sweet ’n low
känner jag mig lurad på konfekten.
Unbuckle your bra, baby.
Unbuckle your bra, baby.
Blev det inte mer än såhär?
Spenderar mina dagar på café, dricker upp mina pengar i thé
Pass the the sweet ’n low
Vi ropar KAPITALISTSVIIN
Och immar försiktigt våra Raybans
Just like Fresh Prince.
Uppfostrad av 90-talets amerikanska serier är jag, trots allt, den bästa varianten av mig själv
Och immar försiktigt våra Raybans
Just like Fresh Prince.
Uppfostrad av 90-talets amerikanska serier är jag, trots allt, den bästa varianten av mig själv
"What kind of dining set defines me as a person?"
Det råder ju inget tvivel om att det är något allvarligt fel på mänskligheten.
Men jag kan ändå inte hjälpa att undra om man kanske blir lycklig av porslinsfigurer, spegelväggar
och solblekta planscher med palmer på. Varför är det annars så många som gör det?
"Vafan snackar hon om? Är det här ett bittert inlägg om människor ur inredningssynpunkt? Är hon helt dum i huvet eller??"
Jo, förmodligen. Jag vet.
Fullkomligt banalt.
och solblekta planscher med palmer på. Varför är det annars så många som gör det?
"Vafan snackar hon om? Är det här ett bittert inlägg om människor ur inredningssynpunkt? Är hon helt dum i huvet eller??"
Jo, förmodligen. Jag vet.
Fullkomligt banalt.
Men, om man istället ser på det som en strävan efter lycka,
blir det plötsligt meningsfullt.
blir det plötsligt meningsfullt.
We used to read pornography. Now it was the Horchow Collection.
Destruction, an annihilation that only man can provoke, only man can prevent.
Jag brukar metodiskt hugga hål i bilden.
Massakrera och demolera.
Sen fyller jag i och spacklar försiktigt över dessa taggiga gapande hål
med andra saker,
med onda saker.
Jag stoppar in ett ”sverigedemokrat” ett ”mördare” ett ”sexist”.
Det varierar från gång till gång.
Jag tar ett steg tillbaka. Betraktar.
Hoppashoppashoppas att det hjälpt.
Det gör det aldrig.
Ganska fort växer de provisoriska lagningarna över med
Trasiga converse, Dålig film
och alla Dina brev,
Massakrera och demolera.
Sen fyller jag i och spacklar försiktigt över dessa taggiga gapande hål
med andra saker,
med onda saker.
Jag stoppar in ett ”sverigedemokrat” ett ”mördare” ett ”sexist”.
Det varierar från gång till gång.
Jag tar ett steg tillbaka. Betraktar.
Hoppashoppashoppas att det hjälpt.
Det gör det aldrig.
Ganska fort växer de provisoriska lagningarna över med
Trasiga converse, Dålig film
och alla Dina brev,
Remember to dance in the storm
Här sitter jag i ett bekant, rent utav familjärt mörker, och funderar på persilja och livet.
Persilja för att jag inte är helt nykter. Av någon anledning blir jag ofta sugen på persilja då..
Och livet (förmodligen också lite beroende på rådande tillstånd) för att det ibland, ofta mycket oväntat, vänder sig upp och ned, kränger sig ut och in..
Människor är intressanta på det sättet, för ibland behövs bara en minimal händelse, till synes fullständigt betydelselöst, för vi ska stanna mitt i ett steg och reflektera över rådande situation.
Jag brukar ofta undra om det är vad rådjur gör, när de för ett ögonblick blir förlamade av strålkastarljuset.
Eller om det kanske är något gemensamt för allt som lever,
att plötsligt finna sig förstenad i skenet av livets strålkastare.
Persilja för att jag inte är helt nykter. Av någon anledning blir jag ofta sugen på persilja då..
Och livet (förmodligen också lite beroende på rådande tillstånd) för att det ibland, ofta mycket oväntat, vänder sig upp och ned, kränger sig ut och in..
Människor är intressanta på det sättet, för ibland behövs bara en minimal händelse, till synes fullständigt betydelselöst, för vi ska stanna mitt i ett steg och reflektera över rådande situation.
Jag brukar ofta undra om det är vad rådjur gör, när de för ett ögonblick blir förlamade av strålkastarljuset.
Eller om det kanske är något gemensamt för allt som lever,
att plötsligt finna sig förstenad i skenet av livets strålkastare.
Vad ska det bli av dig.
Ibland.
Oftare och oftare på senare tid faktiskt, känner jag att jag skulle behöva prata med någon som inte vill lösa mina problem.
Någon som inte bekräftar mig eller överröser mig med uppmuntrande klyschor och vänliga leenden.
Jag skulle behöva någon som bara hör vad jag säger.
Någon som inte misstolkar min osäkerhet för ett fiskande efter komplimanger,
utan bara tar den för vad den är, som den är.
Jag behöver inte någon annan som ska stärka mitt självfortoende.
Bara någon som inte avfärdar vad jag tänker som något utan värde.
Jag tror att det enda jag egentligen behöver när jag befinner mig i detta tvivlets avgrund, är någon som hör mig.
Jag behöver inte någon annan som ska stärka mitt självfortoende.
Bara någon som inte avfärdar vad jag tänker som något utan värde.
Jag tror att det enda jag egentligen behöver när jag befinner mig i detta tvivlets avgrund, är någon som hör mig.
Sound of silence
Melankolin svämmar över.
Och på något sätt känner jag mig inte längre lika suddig i kanterna.
Idag tänker jag på ofashionabla, men viktiga, röda tights på en vinglig lågstadievariant av mig själv.
Jag tänker på pusselbitar som jag tappat bort och på bitar som jag alltid haft, men aldrig behövt.
Jag undrar om jag sammanfattande kommer se på min ungdom som vin på tetra och människor jag bara nästan känner..
Jag raglar runt i det förflutna, kanske melankoliskt men mest bara vemodigt.
Jag ser ord som aldrig passade i min mun, men som jag förvarade där ändå.
Många kantstötta pusselbitar, en hel del svärta och då och då ett par representativa röda tights.
Making a statement, utan att jag förstod det då.
Och på något sätt känner jag mig inte längre lika suddig i kanterna.
Idag tänker jag på ofashionabla, men viktiga, röda tights på en vinglig lågstadievariant av mig själv.
Jag tänker på pusselbitar som jag tappat bort och på bitar som jag alltid haft, men aldrig behövt.
Jag undrar om jag sammanfattande kommer se på min ungdom som vin på tetra och människor jag bara nästan känner..
Jag raglar runt i det förflutna, kanske melankoliskt men mest bara vemodigt.
Jag ser ord som aldrig passade i min mun, men som jag förvarade där ändå.
Många kantstötta pusselbitar, en hel del svärta och då och då ett par representativa röda tights.
Making a statement, utan att jag förstod det då.
They sentenced me to twenty years of boredom, for trying to change the system from within
Jag har tappat bort mitt mörker.
Vissa kanske skulle säga "blivit av med".
Vissa kanske skulle säga "blivit av med".
Och genomskinlig grå, blir jag utan dina andetag
Nog har alltid romantiken känts främmande,
därför har jag aldrig tagit en skogspromenad.
Jag vandrar istället i kuperad terräng.
därför har jag aldrig tagit en skogspromenad.
Jag vandrar istället i kuperad terräng.
Förlorade själar.
Om man inte är religiös får man äta vilka satans äpplen man vill, ligga runt bäst man orkar och låta bli att utbyta artiga fraser med sina grannar!
Å andra sidan måste man ju öppna sina egna fönster...
Å andra sidan måste man ju öppna sina egna fönster...
Eller kanske bara bibliskt korrekt?
Det är först nu, såhär i efterhand, som jag insett hur morbidt det egentligen var,
att palla äpplen från döden.
And when your heart begins to bleed, you're dead, you're dead, you're dead indeed.
När man delar en avokado skär man genom det tjocka skinnet och genom det mjuka smörliknande köttet (förutsatt att man fått tag på en mogen avokado, något som i ärlighetens namn, är näst intill omöjligt)
Sen kommer man till kärnan. För att få ut kärnan hugger man kniven i den och plockar sedan med en enkel rörelse ut den ur köttet.
Det man inte ser är att kärnan blöder, under sitt skinn. Om man tar bort det tunna skalet från kärnan ser man ett blodrött snitt där kniven suttit.
Den blöder.
Jag vet inte varför det är blodrött, jag vet inte hur det går till. Jag vet inte varför jag känner att jag måste skriva om det.
Men bilden av det där skarpa röda såret mot det gräddvita köttet tycks inte vilja lämna mina tankar.
