Lost in oblivion


"Light thinks it travels faster than anything, but it is wrong.
No matter how fast light travels,
it finds that darkness has always got there first, and is waiting for it."

Jag har alltid haft svårt att sova.

Jag ligger vaken, i  timmar. 
Så har det varit länge, tillräckligt länge för att jag ska få beskriva det som "alltid" i alla fall.

Natten har blivit min tid

Det är först nu jag börjat undra om jag kanske inte alls har svårt att sova, om jag kanske helt enkelt är byggd såhär.
För så länge jag har haft svårt att sova har jag också känt att natten är min, att den tillhör mig.
(Och detta säger jag på ett så o-vampyrligt sätt som möjligt. I do not sparkle in the light. (välbehövlig konstpaus som ska understryka hopplösheten jag känner då jag tänker på twilight))

Jag älskar att sitta på min balkong och dricka thé och filosofera, alldeles själv, omsluten av mörker.
För när det är natt är jag helt övertygad om att det bara är jag som är vaken, det är bara jag som finns.
Jag ser upp på stjärnhimlen tills jag inte vet om jag ser upp på den eller om jag lika gärna skulle kunna ramla rakt in i den.

Jag finner viss glädje i detta ensamma mörker. 





falla fritt

Han har alltid varit den som efter en lång tids kamp mot tiden
hinner fram bara för att de sista sekunderna innan tåget går,
snubbla och bli kvar på perrongen.


Men han har också alltid varit den som hoppar först
utan att någonsin undra
var han ska landa.



Anger.


Du säger alltid ”som sagt” utan att du sagt något alls.
Så kan det gå när inte haspen är på. Den som gapar efter mycket.
Acklimatisera, som man brukar säga,
Utan tvekan,
Första bästa.

Men jag ser dig så tydligt, bakom alla ord du inte förstår.
De är så mycket större än du.


Close, but no cigar.


Denial.

Jag är inte så dum som jag fick känna mig idag.

 

Jag tycks gå baklänges i mina spår.
Jag vill inte komma fram och vara tvungen att vända igen.

Men jag är inte så dum som jag fick känna mig idag.


Nyare inlägg
RSS 2.0