Doodeling time away
Finns det inte också något väldigt skönt med att inte vara Ernst Billgren..
Nej, men en kopp thé pårehärså!
Ge mig arsenik
Idag är jag George Berkeley.
Idag sitter jag på balkongen (i vinterjacka och dubbla jeanas för den här himla vintern aldrig vill ta slut) och funderar i hans banor.
Idag sitter jag på balkongen (i vinterjacka och dubbla jeanas för den här himla vintern aldrig vill ta slut) och funderar i hans banor.
Idag finns bara jag. Allt annat är illusioner. Människor jag känner är hologram från mitt undermedvetna.
När jag vänder dem ryggen upphör de helt enkelt att existera.
Det jag ser finns inte och det jag inte ser är ingenting.
Allt som syns är bara jag.
Lost in oblivion
"Light thinks it travels faster than anything, but it is wrong.
No matter how fast light travels,
it finds that darkness has always got there first, and is waiting for it."
No matter how fast light travels,
it finds that darkness has always got there first, and is waiting for it."
Jag har alltid haft svårt att sova.
Jag ligger vaken, i timmar.
Så har det varit länge, tillräckligt länge för att jag ska få beskriva det som "alltid" i alla fall.
Natten har blivit min tid
Det är först nu jag börjat undra om jag kanske inte alls har svårt att sova, om jag kanske helt enkelt är byggd såhär.
För så länge jag har haft svårt att sova har jag också känt att natten är min, att den tillhör mig.
(Och detta säger jag på ett så o-vampyrligt sätt som möjligt. I do not sparkle in the light. (välbehövlig konstpaus som ska understryka hopplösheten jag känner då jag tänker på twilight))
Jag älskar att sitta på min balkong och dricka thé och filosofera, alldeles själv, omsluten av mörker.
För när det är natt är jag helt övertygad om att det bara är jag som är vaken, det är bara jag som finns.
Jag ser upp på stjärnhimlen tills jag inte vet om jag ser upp på den eller om jag lika gärna skulle kunna ramla rakt in i den.
Så har det varit länge, tillräckligt länge för att jag ska få beskriva det som "alltid" i alla fall.
Natten har blivit min tid
Det är först nu jag börjat undra om jag kanske inte alls har svårt att sova, om jag kanske helt enkelt är byggd såhär.
För så länge jag har haft svårt att sova har jag också känt att natten är min, att den tillhör mig.
(Och detta säger jag på ett så o-vampyrligt sätt som möjligt. I do not sparkle in the light. (välbehövlig konstpaus som ska understryka hopplösheten jag känner då jag tänker på twilight))
Jag älskar att sitta på min balkong och dricka thé och filosofera, alldeles själv, omsluten av mörker.
För när det är natt är jag helt övertygad om att det bara är jag som är vaken, det är bara jag som finns.
Jag ser upp på stjärnhimlen tills jag inte vet om jag ser upp på den eller om jag lika gärna skulle kunna ramla rakt in i den.
Jag finner viss glädje i detta ensamma mörker.
